Utvalda

Det där ansiktet.

Djupa sår som är öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktär. De förvränger ansikten och låter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sånt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes från flera hundra meters håll. En sorg så mörk att inget på denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sår så djupa att det dränerat allt i sin väg. Jag ser den allt oftare nu. Den är lätt att känna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter på. När jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag får svårt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag känner den enorma smärtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu längre. Förut fanns den inte för jag såg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den är mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestämt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.

Den röda fläcken.

Häromdagen hände något som fick mig att gå tillbaka till ett par episoder i mitt tidigare liv. Jag är ute på några ärenden när jag får syn på en stor fläck på asfalten. Plötsligt försvinner allt och jag var tillbaka till den sista gången jag stod så, över en stor, röd fläck.

Jag skulle till jobbet och hade för tillfället ingen bil så jag fick gå. Halvvägs dit stannar jag intill en gigantisk fläck som tydde på stora förluster av blod. Jag visste vad som hade hänt för nyheten hade redan spridit sig. En kille i stan, som jag tidigare hade hängt en del med och varit hemskt förälskad i hade stuckit ihjäl en student som kl 04 på morgonen varit ute med tidningar i sitt extrajobb. Minns inte hur många gånger han hade blivit stucken? 30, 40, 50 gånger?!

Han blev 22 år gammal.

När jag stod där, den där gången för många år sedan slog det mig för första gången hur pass dålig, jäkla omdömesförmåga jag faktiskt har. För det var inte längesen som jag själv hade orsakad samma typ av fläck, med mitt eget blod. Jag tänkte på det då. Hur brutal en kille jag tidigare varit så förälskad i visat sig vara och hur brutal min förra kille också hade varit, den där gången när jag skulle göra slut med honom. Det kunde han inte tåla så han försökte göra slut på mig istället. Och hade det inte varit för den där lastbilschauffören som stannade sitt fordon mitt i vägen och lyckades slita honom ifrån mig, så hade han kanske lyckats?

Den fläcken försvann inte på flera veckor och jag minns att jag önskade regn varenda dag. Alla som visste påminde mig. De skickade nämligen sms dagligen med info om hur platsen såg ut och med frågor om hur jag hade det.
Jag bytte telefonnummer och sa upp kontakten med samtliga som hade sett, även de som försökte stoppa honom men som inte klarade det. Den värsta smällen fick mitt ego. Den klarade fasiken inte skammen!!

”One glance is all you need”

Ibland måste man se det från den ironiska sidan. Det är det som gör livet finurligt på nåt sätt. Tragedier kan också ses med glimten i ögat tycker jag.

Så som när jag tidigare idag blev stoppad av en engelsktalande kvinna som undrade hur hon snabbast kunde ta sig till en specifik adress. Jag är ju knappast härifrån så jag var ju helt fel person att fråga men jag kunde faktiskt till slut hjälpa henne trots allt.

Anyhow, hon sa att hon för första gången skulle på ett besök till ”spermabanken” för att försöka bli gravid och att hon vart lite stressad och nervös. Yes! Självklart skulle hon fråga just mig.
Jag önskade henne lycka till och sa att jag skulle hålla tummarna men ville egentligen säga något helt annat. Förutom det att barn är en jävla dålig idé förstås.

Det jag ville säga var – ” Miss, if you wanna save yourself some time and money I know this guy.. he should be able to get you pregnant in no time. All you need from him is one glance and it should all be set and done. You don’t even have to take your clothes off before it’s all over! Here, I’ll give you his address but don’t tell him I sent you.”

Jag har självklart inte hans adress och jag sa ju naturligtvis inte detta, men jag ville. Det ville jag faktiskt.

Osexig självömkan.

När jag tycker synd om mig själv gör jag det riktigt bra.
Jag går grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det är mer synd om mig än någon annan på denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jävla gång kunde få något lättvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att få lite lugn och ro. För en gång skull. Bara en enda jävla gång är allt jag kräver.

Punkt slut.

Ur funktion.

Har fått tillfällig kortslutning och befinner mig i reparationsläge. Behöver lära mig det här, ganska omedelbart om jag nånsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig själv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lång lista på människor som väntar på min respons, IGEN och det ger mig sån jävla ångest så jag gömmer huvudet under täcket och låtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in på messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skräck om eventuella läskvittenser och ifall jag skulle råka visas ”online”. Svarar inte på mail eller sms och mobilen är konstant på ljudlös.

Det är det här som är det värsta! När jag väl får tummen ur och ringer upp en vän som har försökt nå mig i veckor eller månader så leder det till ännu mer kontakt. Människan vill prata igen. Helst nästa dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak är det att träffas.

Jag orkar INTE!

Och det är inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika människor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, känslor och tankar and so on..

Rå. Är det så man kan beskriva det?

Jag känner mig naken på sätt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte längre sortera, utvärdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. Håller inte längre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i häpnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte längre är kapabel till sådan effektivitet. Sen kom smällen och jag är mitt inne i en hektisk arbetsvecka. Hålla ihop nu! Falla isär sen.. 😳

”Varit sexiga tillsammans”

”Mamma, du är sexig” säger min åttaåring helt plötsligt från ingenstans. – ”Åh, man tackar. Tycker du det? Det vet jag ju i och för sig redan men tack, älskling”

”Usch vad du är äcklig, mamma. Jag vet allt att du och pappa varit sexiga tillsammans, iallafall en gång för annars hade inte jag funnits. Du har inte alls bakat mig för man kan faktiskt inte baka barn”

Haha, jag trodde jag skulle dö. Vek mig dubbelt av skratt medan min son stod där som ett frågetecken och inte alls fann det lika roligt. Vart har du hört det frågar jag till slut, plötsligt medveten om att vi faktiskt aldrig haft den här diskussionen. ”Teo berättade att för att få barn måste en mamma och pappa vara nakna och sexiga tillsamman så jag vet att du och pappa har gjort det.”

Det jag ville säga var att – Gud, påminn mig inte om den där biten, för helvete vad dålig din far var i sängen men istället sa jag, ”Jo, det stämmer, älskling. Vi har har varit nakna tillsammans men att vara sexig är något annat förstår du.”


”Usch, jag vill inte prata om det. Vad äckliga ni är, du och pappa. Vilken tur att ni inte gör sånt längre.”

Ja. Vad ska man säga? 😅

Så här tycker min son att jag ser ut 😳

”Orimligt”

Säger min psykiatriker. Hon syftar då på när jag glömmer att tänka på alla hemska saker jag gjort och straffa mig själv för det. Eller på det faktum att jag den sista tiden glömt bort att tänka på min son och att jag är mamma.

Ibland kommer jag på mig själv att inte ha tänkt på honom i närmare en timme. Shit!
Jag brukar påminna mig själv om vissa specifika saker som hänt under mitt liv, så att jag kan älta mer dåligt samvete över det. Tycker väl egentligen inte att jag riktigt förtjänar att leva utan den dagliga piskan.

Jag föraktar mig själv för allt jag utsatt min son för och hur jag inte prioriterat honom när han behövt mig som mest. Som de gånger jag låg apatisk i sängen och lät honom leka med dator och iPad i timmar istället för att själv aktivera honom på något mer kreativt och sunt sätt.


Jag föraktar mig själv för de val jag gjort som lett till förödande konsekvenser, som till exempel ”den danska döden” som ett kapitel i mitt liv handlar om.

Jag gjorde något hemskt, jag vet! Jag lät mina impulser styra mig för ett ögonblick, (två gånger) och för det ska jag betala, resten av mitt liv.
Det ska jag själv se till!

Ofta kommer jag på mig själv att hålla handen för magen när jag tänker på honom. Som att det på något sätt skulle skydda innehållet ifrån honom. Det om något är orimligt. För innehållet är sedan länge borta och det var faktiskt inte han som var hotet. Det var hela tiden… jag.

Paperman

James Lake är en brittisk konstnär som bland annat gjort den här skulpturen kallad ”paperman”

Han fick cancer i tidig ålder, överlevde mot alla odds men blev tvungen att amputera ena benet. Han gör skulpturer och har som huvudmaterial, papp / kartong. Här har han avbildat sig själv under själva tillverkningsprocessen, när han skapar. James säger att det är under denna process som hans tankar släpps fria och nuet anländer. En meditativ process. Jag tycker den här skulpturen säger så otroligt mycket.

Människor inspirerar mig. Jag behöver inga övernaturliga gudar att tro på då världen är full av människor som kan inspirera. För mig är en utav dem den franske författaren Jacques Lusseyran. Han har bland annat skrivit boken ”and there was light”, vilket är en otroligt vacker autobiografi. Den handlar om hur han som åttaåring blev blind och hur han tacklade det igenom sin uppväxt, under andra världskriget och den franska motståndsrörelsen som han kom att ha väldigt stor inflytelse över. Den är minst sagt spännande att läsa och jag älskar sättet han skriver på! Jag rekommenderar den starkt till den som önskar att sätta saker i perspektiv och lära sig massor om hur andra världskriget påverkade Frankrike. Författaren är dessvärre död nu.