Det började med brösten.

Jag hade haft en märklig växtvärk i dem sedan julas och i maj bestämde jag mig för att ta tag i saken och träffa en läkare. Det gjorde konstant ont i dem precis som om dem producerade litervis av mjölk men inget hände. Jag var inte gravid, det fanns ingen mjölk och dem var fortfarande förbaskat lika små. Tre panikattacker dök upp endast på vägen dit och när jag hade förklarat mina symtom för doktorn och föreslagit eventuell undersökning enligt eget tycke rättade hon till sig i sin stol, spände ögonen i mig sådär som bara kvinnlig intuition kan göra och ställde den allvarliga frågan – hur mår du? Chockad slet jag mig ifrån hennes blick, tog ett djupt andetag och försökte öppna munnen, forma några ord. Inget kom. Jag kunde inte säga något. Inte ett ord, inte ett ljud. Jag såg på henne, mötte hennes blick igen men kunde inte förmå mig att svara på hennes fråga. När hon hade ställt samma fråga igen för andra gången med en lång paus emellan torkade jag bort de förbaskade jävla tårarna, svalde hårt, spände ihop käkbenen och sa – jag vill inte prata om det, tack!

Tre veckor senare gick jag med på att starta tablettbehandling. Citolopram 20 mg för att sedan öka till 40 mg / dygn. Quietapin 100 mg / dygn mot sömn och ångest. Plus insomningstabletter som jag glömt namnet på. Yes! Jag är 33 år gammal och så här långt har jag kommit i mitt liv. Ljuvligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s