Två veckors semester.

Det var en märklig känsla. Att få uppleva landstinget från andra sidan. Den första veckan var det ingen som visste om det. Jag var bara en egenföretagare vid detta tillfälle. Jag som alltid hållit mig långt undan psykiatrin låg plötsligt inne som patient och i rummet mitt emot låg en mycket instabil ung tjej. Hon var lång, smal med ett långt blond svall. Hela hon var täckt av plåster och skärsår och hon bar på den där intensivt frånvarande men besatta blicken. När hon inte gick fram och tillbaka i korridoren var hon inne på sitt rum och slog huvudet i väggen eller försökte krossa ett fönster. Det var alltid något med henne.
Till skillnad från mina medpatienter hade jag fri tillgång till ytterdörren. Jag kunde gå ut och in som jag ville mellan kl 07-22. Det gjorde jag också. Oftast ner till en skolgård som var tom på barn pga sommarlovet. Där låg jag i den här gungan på en sjukhusfilt med musik i öronen och rökte en joint eller två för att lugna nerverna. Att få med sig lite röka in på låst avdelning var ingen match för mig och jag hade så jag klarade mig ett tag. Personalen märkte vad jag vet aldrig något när jag väl kom upp igen. De tog regelbundna pisseprov men det hanterade jag också väldigt fint. I vilket fall så låg den här skolan precis intill järnvägsspåret. Den långa tjejen lyckades rymma två gånger och den andra gången låg jag i denna gunga och hade precis tänt en jay när jag helt plötsligt blir omgiven av poliser, hundar, brandmän, sjukhuspersonal och annat. Jag får panik och släcker fort som fan det som glöder. Hon hade irriterat mig den tjejen ett tag nu. Vet inte om hon led av en stark längtan till döden eller uppmärksamhet men hon försökte alltså ta sitt liv på rälsen igen och nu var polisen tillkallad dit…igen. Och jag var nära på att åka fast tack vare henne. När jag väl blev ensam igen kunde jag höra henne flämta lite längre bort. Jag rökte färdigt det jag tidigare rullat och gick med bestämda steg bort dit, fann henne sittande på huk strax innanför staketet som skyddade rälsen, satte mig intill henne och sa ”om du verkligen vill dö hjälper jag dig gärna med det”. #ångestsomfan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s