Tredje gången..

..och jag var tvungen att gå på begravningen. Det passade fint att sitta längst fram så ingen såg hur hysteriskt ledsen jag faktiskt var. Den här gången var mycket mitt fel. Jag hatade begravningen. Avskydde den! Jag hatade att se henne så ledsen och uppgiven. Önskade att jag kunde ta hennes smärta. Men hon hade aldrig gjort mig mer stolt. För att jag visste att han var stolt. Det var på något sätt det sista man kunde ge honom. Han hade ett gott hjärta, – rent och fint. Ville ingen ont. Bara vara för sig själv. Var alltid så stolt utav mig och förstod inte varför jag inte hade bättre självförtroende än så. Beundrade alltid min styrka och det jag uppnått. ”Fattar du att du bara är 29 och precis köpt din tredje nya bil?!” ”Och nu har du köpt ett stort jävla slott och ska öppna din egen firma, och sen är du ensamstående på det.” Aaaiiiight sa han så coolt han bara kunde och demonstrerade högt i en high-five. ”Du är så jävla tuff”
Han överdrev alltid. Ville göra det bättre än vad det var. Avgudade mig. Avgudade min son. Varje gång han kom hem efter en resa utomlands hade han presenter till honom, oss. Ringde mig och pratade i timmar för att höra om det senaste nytt. Den sista tiden hade jag inte tid. Jag minns att han ringde och lät pratglad men jag skulle snart öppna och låg så mycket efter och var extremt pressad. Istället satte jag på högtalaren och gav telefonen till min son. Så som han ville. Han bad att få prata med honom. Jag hörde honom skoja med A och försökte få honom att repetera ”jag är inte dum, jag är bara sveeeensk”. A repeterade vad han sa på både norska och svenska och jag log för mig själv. Efter ca 50 minuter blev jag allt för stressad och blev tvungen att avrunda. ”Jag skickar bilder imorgon så får du se hur det blev och glöm inte att komma och hälsa på”. Klick.
Några timmar senare får jag nytt sms. ”Det var hyggligt og höre stemmen din..” Jag svarade inte. Tre dagar senare undrar jag varför han inte reagerar på bilderna jag hade skickat och i samma ögonblick får jag reda på att han blivit funnen utav städerskan på ett hotellrum i den staden han själv bodde… #ångestsomfan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s