Hon ville inte dö..

Den långa tjejen från mina två och enda veckor på psyk förra sommaren. Hon svarade att hon inte ville dö och när jag frågade varför hon isåfall gjorde så där, sa hon, ”jag vet inget annat” och det kunde jag ju inte riktigt argumentera så mycket med. Hon hade visst sysslat med självmordsförsök i flera år. Jag upplyste henne om så mycket annat man kunde fördriva tiden med men jag vet inte vad det gjorde för skillnad? ”Du behöver ju inte skära dig, banka huvudet i väggen och försöka hoppa framför tåget varje dag. Har du provat att läsa böcker?” ”Hur gammal är du” frågade jag. ”19” svarade hon. Jag gav upp. Tre dagar senare upprepade historien sig. Jag låg i gungan med musik i öronen och hade precis tänt en jay när jag från ingenstans blir omringad av varenda jäkla polis som fanns i den staden. Två brandbilar dök upp från tomma intet och polishundarna skällde överallt. Jag släckte inte det jag hade i handen den här gången, istället låg jag kvar där fullt medveten om att jag knappt betydde något i den här situationen. När jag vaknade till hade jag nog slumrat i två timmar. På väg upp till avdelningen igen blir jag stoppad av en, vad som ser ut att vara, väldigt orolig man. ”Jobbar du här?” – ”Ööh, nja, vad tänkte du på?” Och så rabblade han upp en historia om hur han räddat den här tjejen från att bli slaktat från tåget i sista sekund och hur han minns att hon var helt blodig (hon hade skurit sig samma dag) och hur hon grät.. osv osv. Han hade inte kunnat släppa det här och ville gärna veta varför en så ung tjej mådde så dåligt. Man såg tydligt hur chockad och berörd han var. Just i samma stund ser jag hennes mamma gå förbi. ”Jag kan inte säga något om den här tjejen men jag tyckte det var fint att du stannade bilen och klättrade upp för staketet för att hjälpa henne. Hennes mamma går där och jag kan säkert tänka mig att hon vill växla några ord med dig”. ”Tack” sa han och jag gick fort iväg. Puha! Det var nära ögat. Jag ville verkligen inte berätta att jag inte alls jobbade där utan faktiskt låg där som patient. Dagen efter när jag går ut från mitt rum för att fylla på lite kaffe ser jag honom sitta där tillsammans med den långa tjejens föräldrar och småprata. Han lyste upp när han såg mig. ”Du jobbar idag också?” skrek han från vad som kändes vara andra sidan rummet.PANIK! ”Jag jobbar inte här” sa jag barskt när jag var tillräckligt nära och vände fort på klacken, utan kaffe. När jag någon timme senare lämnar avdelningen för lite privattid i gungan igen ser jag honom sitta på en bänk precis framför entrén med ett stort, finurligt leende på läpparna. Den här gången väntade han på mig. När jag några dagar senare checkar ut från avdelningen vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen så jag checkar in på ett hotell i några nätter. Mattias som den här mannen hette var tillbaka i stan för jobb och undrade om vi kunde ses. Jag bjöd över honom på frukost till hotellet och gav honom den enkla versionen ”gick-in-i-väggen” Sen höll vi kontakten i något halvår innan jag lät det rinna ut ur sanden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s