Det där ansiktet.

Djupa sår som är öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktär. De förvränger ansikten och låter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sånt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes från flera hundra meters håll. En sorg så mörk att inget på denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sår så djupa att det dränerat allt i sin väg. Jag ser den allt oftare nu. Den är lätt att känna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter på. När jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag får svårt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag känner den enorma smärtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu längre. Förut fanns den inte för jag såg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den är mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestämt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s