Har jag fortfarande rätt att kalla mig det?

Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom. Han finns där konstant och hela tiden. Vaknar på nätterna av att jag inte hör han andas, sträcker ut en arm för att känna efter och spärrar upp ögonen i panik när jag inser att han inte är där. Jag är ensam. Min son sover inte längre i min säng och trots att det snart gått ett år har det fortfarande inte sjunkit in. Jag träffar honom så ofta jag kan men det blir inte mer än ett par gånger i månaden.


Att gå i matbutiker är en jäkla ångest då jag bara passerar allt jag i vanliga fall hade köpt in. Sånt som A äter och tycker om. Sånt som jag inte längre behöver ha hemma för att jag inte längre lagar hans mat. Jag tvättar heller inte längre hans kläder och i duschen står bara mina produkter.

Jag har aldrig haft för avsikt att lämna honom. Trodde aldrig att detta skulle ske och kan inte fatta att det blivit så. Jag har svikit honom många gånger men det här är något annat. Så här gör ingen mamma! Pappor, jo. Mammor, nej. Man lämnar inte sitt barn för att man inte orkar. Det gör man inte! Men jag gjorde det och nu bor han hos sin pappa. När folk frågar om jag har barn skäms jag nåt så oerhört mycket.

Jag vågar knappt berätta det för hur ska man förklara för andra människor att man valt bort det käraste man har och blivit tvungen att välja sig själv för en stund? Det förstår de inte och jag förstår det. Jag hade också blivit paff. En mamma lämnar inte sitt barn. Det gör hon bara inte! Då förtjänar hon inte att kalla sig för mamma. Eller?

En reaktion till “Har jag fortfarande rätt att kalla mig det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s