Posttraumatisk stress

Det Àr frustrerande lite forskning pÄ Àmnet men förstÄeligt dÄ det verkar vara ett relativt nytt Àmne att grÀva i. Det jag finner mest intressant Àr hur symtomen opererar och sÄ ofta som de har blandats ihop med andra sjukdomar och orsaker.

Jag har slitit sÄ hÄrt med att hÄlla vikten men det Àr omöjligt att styra. VÄgen visade för nÄgra dagar sedan, 49 kg och hÀdanefter ska jag sluta stÀlla mig pÄ den. Kan inte Àta mer honung eller dricka mer Àcklig protein. Usch!

Tack och lov sĂ„ spekuleras det inte lĂ€ngre om anorexi, utan nu har jag kommit till experternas forum och dĂ€r blev jag nĂ€mligen upplyst om att mitt problem med aptiten skylles enbart pĂ„ PTSD. PĂ„ grund av olöst trauma befinner sig kroppen pĂ„ hög vakt och i stĂ€ndig beredskap. Den har varken tid eller möjlighet att hantera föda och tydligen Ă€r det ett helt normalt tillstĂ„nd att – i chock och i fara – hamna i, som ligger djupt rotad i vĂ„ra primitiva instinkter. Man ska med andra ord inte vara i behov av föda nĂ€r man fryser, flyktar eller fĂ€ktas.

Just den detaljen har tydligen min hjÀrna inte uppfattat sÄ dÀrför nyttar det inte lÀngre att tjafsa med maten sÄ lÀnge jag inte löser det problemet först, alltsÄ att jag inte lÀngre befinner mig i fara. Det hade ocksÄ löst en rad andra symtom sÄ som migrÀn, krÀkningar, sömnbesvÀr, ryggont och det dÀr jÀvla pisset med att jag inte kan kissa. Fyfan för ett jÀkla projekt det Àr! Det Àr mina muskler som Àr sÄ spÀnda och min hjÀrna Àr otroligt nog inte kapabel till att fÄ dem att slappna av. Och detta inkluderar visst Àven andra organ sÄ som urinblÄsan, tarmar, magsÀck m.fl.

SĂ„ till lösningen. Den finns inte. Det Ă€r ta mig fan ingen som vet nĂ„got om nĂ„got. Jag vet inte hur mĂ„nga gĂ„nger jag lĂ€st samma sak om och om igen, – nĂ„got annorlunda men till sist, samma sak. Jag vet att jag alltid klagar och pekar brister men jag skriver ju trots allt i syfte att avreagera.

Jag har nu blivit erbjuden behandling hos en slags grupp experter inom fĂ€ltet som ska vara bland de bĂ€sta i landet. 18 sessioner psykoterapi ingĂ„r i en slags akut PTSD- packe, en-tvĂ„ gĂ„nger i veckan. Nu ska det hĂ€nda saker lovas det i all optimism. ”Du Ă€r allt för ung för att ha det sĂ„ hĂ€r”, sĂ€ges det. Jo tack, det uppskattas otroligt, MEN.

MEN! Det Ă€r inte min grej. DessvĂ€rre. Jag har nu gett det en Ă€rlig chans och jag börjar faktiskt bli rĂ€dd för att det inte finns nĂ„gon som förstĂ„r hur stor chansen egentligen Ă€r, – att det kan fĂ„ motsatt effekt. Jag mĂ„r alltsĂ„ sĂ€mre Ă€n nĂ„gonsin och antal gĂ„nger jag gĂ„r in och ut ur chock eller tillstĂ„nd ”frysa” som de kallar det, har ökat markant det sista.

Jag fick gĂ„ igenom ett antal olika besök till diverse experter innan jag kom sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt, och nu Ă€r de redo och peppade pĂ„ att ”köra igĂ„ng”. Jag Ă€r för fan helt slut!

Om de nu sĂ„ gĂ€rna vill att jag ska ”kĂ€nna” och ”kĂ€nna” och ”kĂ€nna” lite till sĂ„ Ă€r allt jag ”kĂ€nner” just nu, FEL! KĂ€nslor Ă€r ett enormt berg för mig och dessvĂ€rre inget som jag kan, har eller kommer att kunna hantera sĂ„ som vanliga mĂ€nniskor. Det Ă€r ett faktum som jag stĂ€ndigt behöver försvara mĂ€rker jag. Psykologerna kör pĂ„ sina manualer och instruktioner och förvĂ€ntar sig att jag ska reagera och fungera sĂ„ som böckerna har lĂ€rt. Jag kan inte hjĂ€lpa att jag inte gör det. Det Ă€r bara sĂ„!

Är det verkligen bara jag som inte blivit lĂ€rd i det? Är det verkligen bara jag som endast blivit lĂ€rd i hur man INTE ska kĂ€nna och vad man INTE ska göra och hur man INTE ska vara??? Min personlighet stĂ„r i vĂ€gen för den behandling de erbjuder, jag förstĂ„r det – men har de verkligen aldrig övat pĂ„ andra kandidater som Ă€r nĂ„got lika mig?

Även om allt jag vet Ă€r fel sĂ„ Ă€r det fortfarande allt jag vet och nĂ€r man nĂ„tt en Ă„lder pĂ„ 33 Ă„r innan man insett det sĂ„ Ă€r det ta mig fan inte ”bara bara”!

Far – dotter relationen

Den mĂ„ste funnits dĂ€r nĂ„ngĂ„ng för hur annars kan jag NÄSTAN veta hur det smakar? Jag mĂ„ste varit vĂ€ldigt liten men fan vad jag saknar det! Jag saknar min pappa nĂ„t sĂ„ jĂ€vligt och har behövt honom mĂ„nga gĂ„nger. Skulle behöva honom just nu till exempel men han finns inte lĂ€ngre. Han lever i högsta grad men checkade ut för lĂ€ngesen. Hade gĂ€rna velat veta vad som orsakade det men det fĂ„r jag nog aldrig göra.

Jag minns honom som min största trygghet men det fick ett skarpt och ruttet avslut nÀr jag bara var sex Är gammal. Minns hur hela min vÀrld rasade samman under en och samma kvÀll och hur allting var mitt fel. Mina förÀldrar skulle skiljas pÄ grund av detta och hela familjen blev, i soffan informerad om vad som skulle ske den nÀrmsta framtiden.

Men det skedde aldrig. Planerna Àndrades tydligen och jag fick aldrig nÄgon minsta förklaring till varför. Inte heller var det nÄgon som försökte förklara vad fan det var som hÀnde den kvÀllen och hur i helvete det kunde gÄ som det gick. IstÀllet tystades hela hÀndelsen ner och fick absolut icke tas upp igen.

Vad man inte tĂ€nkte pĂ„, som jag nu har insett i efterhand var hur förödande konsekvenserna blev för mig som inte förstod ett jĂ€vla skit förutom det att – JAG höll pĂ„ att förstöra allt för hela min familj. För det var det jag trodde att jag hade gjort och det var det samvetet jag gick och bar pĂ„ och det var det som jag konstant försökte gottgöra, med allt möjligt som jag kunde komma pĂ„.

Ända tills jag ca sju Ă„r senare gav upp och slutade försöka. Det hade Ă€ndĂ„ inte gett nĂ„gra resultat och dem dĂ€r vassa kommentarerna med dem dĂ€r iskalla blickarna frĂ„n henne hade snarare tredubblats Ă€n förminskats, sĂ„ det gav ingen mening att fortsĂ€tta försöka.

IstÀllet började jag skolka, röka, festa, dricka. Det egot jag byggde upp! Jag kÀnde mig snygg som fÄ, coolast i stan och blev hÄrdare Àn sten. Fyfan!

Hela tiden saknade jag min pappa. Hela tiden var jag rÀdd för min mamma. Hela tiden förde de krig mot varandra. Jag tror aldrig de kommit över den kvÀllen. Jag vet att jag inte gjort det.

Jag vet ocksÄ att vi ALDRIG mer har snackat om det.

”Du ser ut att mĂ„ bra”

Sa han..

Lite visste han att jag fokuserade 100 % pÄ att INTE bryta ihop. Att jag stÀndigt höll koll pÄ mina hÀnder och hade dÀrav extremt svÄrt att koncentrera mig pÄ vad han sa, eller pÄ vad jag sjÀlv sa för den delen. Mina hÀnder fick inte röra magen. No matter what sÄ fick han inte se just det!

Jag hade tÀnkt sÀga massa annat men jag kunde inte forma orden. Bara tanken pÄ dem fick rösten att börja darra och kroppen att börja skaka. Det fick han heller inte se. Oavsett vad!

SÄ fort jag lÄste dörren om honom bröt helvete ihop. Tiden kan helt enkelt inte lÀka alla sÄr och just nu kÀnns det som att jag Àr tillbaka dÀr igen..
Att jag har sÄ lite kontroll över mig sjÀlv Àr skrÀmmande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! För jag kan inte fÄ nÄgot ogjort och klockan ser ut att vÀgra gÄ tillbaka..

Varför mitt samvete inte kan hantera det hÀr förstÄr jag bara inte? Vem fan tror jag att jag Àr????

Blandade kÀnslor.

NÄgon som provat att koppla bort sig sjÀlv frÄn sina egna tankar nÄngÄng? Jag pratar inte om att leva i nuet och sÄnt bullshit utan mer om att lyssna pÄ sina egna tankar. Att observera dem som att de tillhör nÄgon annan.

Att höra mig sjÀlv resonera Àr bland det roligaste jag vet.
Jag som alltid pÄstÄtt mig vara den mest normalt funtade mÀnniskan pÄ jorden kan lugnt konstatera att sÄ icke Àr fallet!

Det Àr helt otroligt hur destruktiv och dyster jag kan tillÄta mig sjÀlv att vara innan jag ser Ät att lÀgga manken till, för mÄnga gÄnger finns det faktiskt inga anledningar att vara pÄ just det humöret och lÄta opÄlitliga och irrationella tankebanor styra mig.

Jag tÀnker för mycket med kÀnslor och det behöver jag lÀra mig att lÄta bli. KÀnslor Àr nÀmligen inget att lita pÄ, i vart fall inte om man ska tro den senaste tidens trender inom psykologifÀltet.

I boken, The art of the good life beskriver författaren, Rolf Dobbeli det som ”the introspection illusion” Han tror att kĂ€nslor Ă€r falska,

” Examine the evidence, not your subsequent interpretation of it
 Don’t make your emotions your compass
consists of a dozen magnetic needles, all pointing in different directions and swiveling incessantly around and around. Would you set sail across an ocean with a compass like that? Exactly. So don’t use it to navigate your life.”

Tycker det lÄter förnuftigt!

LÀs boken, den Àr otroligt bra och skrÀmmande logisk.

Jag Ă€lskar mitt ex!

En missledande rubrik men nĂ„gorlunda sann i sin egen form. NĂ€r vi var tillsammans stod jag knappt ut med honom. Allt han gjorde irriterade mig, till och med sĂ€ttet han andades pĂ„, eller att han andades överhuvudtaget. Minns slutet som en pina. Vi sov i varsina sovrum och nĂ€r jag vaknade upp och fick syn pĂ„ honom kunde jag tĂ€nka, – vem fan Ă€r du och vad gör du i mitt vardagsrum? I nĂ€stan fem Ă„r levde jag i total förnekelse. FörtrĂ€ngde det faktum att jag inte hyste nĂ„gra som helst kĂ€nslor för den hĂ€r mannen och övertalade mig sjĂ€lv till att stĂ„ mina kast och leva med mina misstag.

Innerst inne visste jag att jag var alldeles för egoistiskt för att kunna stÄ ut en lÀngre tid. Jag dagdrömde konstant om ett annat liv och pÄ nÀtterna drömde jag hela tiden om andra mÀn. Jag var 22 nÀr vi trÀffades, 25 nÀr vi fick barn och 27 nÀr vi Àntligen bröt upp. Idag kan jag inte förstÄ hur jag kunde ta sÄna extrema beslut sÄ förbaskat enkelt? Vi var egentligen aldrig kompatibla ihop och hela grejen kÀnns idag som resultatet av en tillfÀllig skallskada jag mÄste dragit pÄ mig nÄgongÄng precis innan vi trÀffades.

Men nu, Ă„tta Ă„r efter uppbrottet gillar jag honom mer Ă€n nĂ„gonsin och uppskattar honom mer och mer för varje dag. Jag Ă€r sĂ„ otroligt tacksam för att han inte tog tillfĂ€llet i akt och passade pĂ„ att ”ge tillbaka” nu nĂ€r det Ă€r jag som stĂ„r dĂ€r pĂ„ andra sidan och tittar in. Nu nĂ€r det Ă€r han som har det mesta av kontrollen. Han Ă€r ödmjuk, förstĂ„ende, empatisk och har inte en enda gĂ„ng krĂ€vt eller ifrĂ„gasatt nĂ„got. Han krĂ€ver inga förklaringar och köper mina svaga argument. SĂ„ snĂ€ll har jag definitivt inte varit emot honom tidigare sĂ„ jag vet pĂ„ sĂ€tt och vis att jag inte riktigt förtjĂ€nar det men hoppas innerligt att han inte inser det Ă€nnu. Vi har aldrig haft ett bĂ€ttre samarbete och jag blir bara glad av att se honom briljera som pappa till MIN son.

Kvinnor!

IgÄr gick jag ut i regnet och tog en promenad till en pizzeria inte sÄ lÄngt undan hÀrifrÄn. StÀllet Àr inte stort och endast ett fÄtal sittplatser finns för dem som inte tar med maten hem. Precis nÀr jag fÄtt min pizza kommer ett yngre par in. Tjejen i frÄga ser ut att drabbas av panik nÀr hon fÄr syn pÄ mig. Först förstÄr jag inte varför men det gÄr snabbt upp för mig vad som Àr pÄ tok. FrÄn det att de bestÀller och tills dem fÄr maten stÄr hon dÀr som en fet jÀvla vÀgg framför mig och rör sig inte ur flÀcken. Jag sitter alltsÄ pÄ en barstol och försöker Àta min pizza med en fet röv som skymmer allt i min vÀg. Just dÄ var vi dem enda kunderna dÀr sÄ det fanns gott om plats för den hÀr rumpan att parkera sig nÄgon annanstans. Varför hon inte gjorde det var för att hennes kille inte skulle rÄka fÄ minsta syn pÄ mig. Det var hur tydligt som helst att sÄ var fallet. Tjejen visste inte vart hon skulle ta vÀgen och jag bara gissar hur lÄng och miserabel den hÀr stunden blev för henne.

Har aldrig förstÄtt mig pÄ det hÀr beteendet hos kvinnor! Det hÀnder otroligt nog vÀldigt ofta och för inte sÄ lÀngesen höll jag ocksÄ pÄ att kosta en stackars man livet. Jag var ute och gick och pÄ min motsatta sida gÄr ett par hand i hand. Jag ser pÄ nÄgra meters hÄll hur Àven denna kvinna hÄller pÄ att drabbas av panik och hon verkar inte riktigt veta vad hennes nÀsta move skulle bli. Det kom nog som en överraskning för oss alla, Àven för henne sjÀlv. Vad hon valde att göra precis innan de var pÄ vÀg att passera mig i ett möte var att helt plötsligt och frÄn ingenstans knuffa ut sin kille pÄ en högt trafikerad vÀg. Flera bilar fick rÄbromsa, mÀnniskor tutade och skrek, och den stackars killen stod dÀr som ett stort frÄgetecken och fattade precis ingenting. Efter en liten stund sÄg jag hur det gick upp för honom vad som hÀnt, alltsÄ vad hans tjej hade gjort i ren skrÀck och svartsjuka. Inte mÄnga gÄnger i mitt liv har jag sett en mÀnniska sÄ förbannad. Han blev helt ifrÄn sig och skrek och skÀllde allt vad han bara kunde pÄ den dÀr stackarn som nu stod dÀr med svansen mellan benen. Jag gick vidare och besparade henne mina fördömande blickar men Àr ganska sÀker pÄ att det var sista gÄngen de gick och höll varandra i handen i kÀrlekens tecken.

FÄ saker uppskattar jag i livet sÄ mycket som dans. Det hÀr Àr konst i alla dess former!