Den röda flÀcken.

HÀromdagen hÀnde nÄgot som fick mig att gÄ tillbaka till ett par episoder i mitt tidigare liv. Jag Àr ute pÄ nÄgra Àrenden nÀr jag fÄr syn pÄ en stor flÀck pÄ asfalten. Plötsligt försvinner allt och jag var tillbaka till den sista gÄngen jag stod sÄ, över en stor, röd flÀck.

Jag skulle till jobbet och hade för tillfÀllet ingen bil sÄ jag fick gÄ. HalvvÀgs dit stannar jag intill en gigantisk flÀck som tydde pÄ stora förluster av blod. Jag visste vad som hade hÀnt för nyheten hade redan spridit sig. En kille i stan, som jag tidigare hade hÀngt en del med och varit hemskt förÀlskad i hade stuckit ihjÀl en student som kl 04 pÄ morgonen varit ute med tidningar i sitt extrajobb. Minns inte hur mÄnga gÄnger han hade blivit stucken? 30, 40, 50 gÄnger?!

Han blev 22 Ă„r gammal.

NÀr jag stod dÀr, den dÀr gÄngen för mÄnga Är sedan slog det mig för första gÄngen hur pass dÄlig, jÀkla omdömesförmÄga jag faktiskt har. För det var inte lÀngesen som jag sjÀlv hade orsakad samma typ av flÀck, med mitt eget blod. Jag tÀnkte pÄ det dÄ. Hur brutal en kille jag tidigare varit sÄ förÀlskad i visat sig vara och hur brutal min förra kille ocksÄ hade varit, den dÀr gÄngen nÀr jag skulle göra slut med honom. Det kunde han inte tÄla sÄ han försökte göra slut pÄ mig istÀllet. Och hade det inte varit för den dÀr lastbilschauffören som stannade sitt fordon mitt i vÀgen och lyckades slita honom ifrÄn mig, sÄ hade han kanske lyckats?

Den flÀcken försvann inte pÄ flera veckor och jag minns att jag önskade regn varenda dag. Alla som visste pÄminde mig. De skickade nÀmligen sms dagligen med info om hur platsen sÄg ut och med frÄgor om hur jag hade det.
Jag bytte telefonnummer och sa upp kontakten med samtliga som hade sett, Àven de som försökte stoppa honom men som inte klarade det. Den vÀrsta smÀllen fick mitt ego. Den klarade fasiken inte skammen!!

”One glance is all you need”

Ibland mÄste man se det frÄn den ironiska sidan. Det Àr det som gör livet finurligt pÄ nÄt sÀtt. Tragedier kan ocksÄ ses med glimten i ögat tycker jag.

SÄ som nÀr jag tidigare idag blev stoppad av en engelsktalande kvinna som undrade hur hon snabbast kunde ta sig till en specifik adress. Jag Àr ju knappast hÀrifrÄn sÄ jag var ju helt fel person att frÄga men jag kunde faktiskt till slut hjÀlpa henne trots allt.

Anyhow, hon sa att hon för första gĂ„ngen skulle pĂ„ ett besök till ”spermabanken” för att försöka bli gravid och att hon vart lite stressad och nervös. Yes! SjĂ€lvklart skulle hon frĂ„ga just mig.
Jag önskade henne lycka till och sa att jag skulle hÄlla tummarna men ville egentligen sÀga nÄgot helt annat. Förutom det att barn Àr en jÀvla dÄlig idé förstÄs.

Det jag ville sĂ€ga var – ” Miss, if you wanna save yourself some time and money I know this guy.. he should be able to get you pregnant in no time. All you need from him is one glance and it should all be set and done. You don’t even have to take your clothes off before it’s all over! Here, I’ll give you his address but don’t tell him I sent you.”

Jag har sjÀlvklart inte hans adress och jag sa ju naturligtvis inte detta, men jag ville. Det ville jag faktiskt.

Osexig sjÀlvömkan.

NÀr jag tycker synd om mig sjÀlv gör jag det riktigt bra.
Jag gÄr grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det Àr mer synd om mig Àn nÄgon annan pÄ denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jÀvla gÄng kunde fÄ nÄgot lÀttvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att fÄ lite lugn och ro. För en gÄng skull. Bara en enda jÀvla gÄng Àr allt jag krÀver.

Punkt slut.

Ur funktion.

Har fÄtt tillfÀllig kortslutning och befinner mig i reparationslÀge. Behöver lÀra mig det hÀr, ganska omedelbart om jag nÄnsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig sjÀlv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lÄng lista pÄ mÀnniskor som vÀntar pÄ min respons, IGEN och det ger mig sÄn jÀvla Ängest sÄ jag gömmer huvudet under tÀcket och lÄtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in pĂ„ messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skrĂ€ck om eventuella lĂ€skvittenser och ifall jag skulle rĂ„ka visas ”online”. Svarar inte pĂ„ mail eller sms och mobilen Ă€r konstant pĂ„ ljudlös.

Det Àr det hÀr som Àr det vÀrsta! NÀr jag vÀl fÄr tummen ur och ringer upp en vÀn som har försökt nÄ mig i veckor eller mÄnader sÄ leder det till Ànnu mer kontakt. MÀnniskan vill prata igen. Helst nÀsta dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak Àr det att trÀffas.

Jag orkar INTE!

Och det Àr inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika mĂ€nniskor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, kĂ€nslor och tankar and so on..

RĂ„. Är det sĂ„ man kan beskriva det?

Jag kÀnner mig naken pÄ sÀtt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte lÀngre sortera, utvÀrdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. HÄller inte lÀngre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i hĂ€pnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte lĂ€ngre Ă€r kapabel till sĂ„dan effektivitet. Sen kom smĂ€llen och jag Ă€r mitt inne i en hektisk arbetsvecka. HĂ„lla ihop nu! Falla isĂ€r sen.. 😳

”Varit sexiga tillsammans”

”Mamma, du Ă€r sexig” sĂ€ger min Ă„ttaĂ„ring helt plötsligt frĂ„n ingenstans. – ”Åh, man tackar. Tycker du det? Det vet jag ju i och för sig redan men tack, Ă€lskling”

”Usch vad du Ă€r Ă€cklig, mamma. Jag vet allt att du och pappa varit sexiga tillsammans, iallafall en gĂ„ng för annars hade inte jag funnits. Du har inte alls bakat mig för man kan faktiskt inte baka barn”

Haha, jag trodde jag skulle dö. Vek mig dubbelt av skratt medan min son stod dĂ€r som ett frĂ„getecken och inte alls fann det lika roligt. Vart har du hört det frĂ„gar jag till slut, plötsligt medveten om att vi faktiskt aldrig haft den hĂ€r diskussionen. ”Teo berĂ€ttade att för att fĂ„ barn mĂ„ste en mamma och pappa vara nakna och sexiga tillsamman sĂ„ jag vet att du och pappa har gjort det.”

Det jag ville sĂ€ga var att – Gud, pĂ„minn mig inte om den dĂ€r biten, för helvete vad dĂ„lig din far var i sĂ€ngen men istĂ€llet sa jag, ”Jo, det stĂ€mmer, Ă€lskling. Vi har har varit nakna tillsammans men att vara sexig Ă€r nĂ„got annat förstĂ„r du.”


”Usch, jag vill inte prata om det. Vad Ă€ckliga ni Ă€r, du och pappa. Vilken tur att ni inte gör sĂ„nt lĂ€ngre.”

Ja. Vad ska man sĂ€ga? 😅

SĂ„ hĂ€r tycker min son att jag ser ut 😳

”Orimligt”

SÀger min psykiatriker. Hon syftar dÄ pÄ nÀr jag glömmer att tÀnka pÄ alla hemska saker jag gjort och straffa mig sjÀlv för det. Eller pÄ det faktum att jag den sista tiden glömt bort att tÀnka pÄ min son och att jag Àr mamma.

Ibland kommer jag pÄ mig sjÀlv att inte ha tÀnkt pÄ honom i nÀrmare en timme. Shit!
Jag brukar pÄminna mig sjÀlv om vissa specifika saker som hÀnt under mitt liv, sÄ att jag kan Àlta mer dÄligt samvete över det. Tycker vÀl egentligen inte att jag riktigt förtjÀnar att leva utan den dagliga piskan.

Jag föraktar mig sjÀlv för allt jag utsatt min son för och hur jag inte prioriterat honom nÀr han behövt mig som mest. Som de gÄnger jag lÄg apatisk i sÀngen och lÀt honom leka med dator och iPad i timmar istÀllet för att sjÀlv aktivera honom pÄ nÄgot mer kreativt och sunt sÀtt.


Jag föraktar mig sjĂ€lv för de val jag gjort som lett till förödande konsekvenser, som till exempel ”den danska döden” som ett kapitel i mitt liv handlar om.

Jag gjorde nÄgot hemskt, jag vet! Jag lÀt mina impulser styra mig för ett ögonblick, (tvÄ gÄnger) och för det ska jag betala, resten av mitt liv.
Det ska jag sjÀlv se till!

Ofta kommer jag pĂ„ mig sjĂ€lv att hĂ„lla handen för magen nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ honom. Som att det pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skulle skydda innehĂ„llet ifrĂ„n honom. Det om nĂ„got Ă€r orimligt. För innehĂ„llet Ă€r sedan lĂ€nge borta och det var faktiskt inte han som var hotet. Det var hela tiden
 jag.

Paperman

James Lake Ă€r en brittisk konstnĂ€r som bland annat gjort den hĂ€r skulpturen kallad ”paperman”

Han fick cancer i tidig Älder, överlevde mot alla odds men blev tvungen att amputera ena benet. Han gör skulpturer och har som huvudmaterial, papp / kartong. HÀr har han avbildat sig sjÀlv under sjÀlva tillverkningsprocessen, nÀr han skapar. James sÀger att det Àr under denna process som hans tankar slÀpps fria och nuet anlÀnder. En meditativ process. Jag tycker den hÀr skulpturen sÀger sÄ otroligt mycket.

MĂ€nniskor inspirerar mig. Jag behöver inga övernaturliga gudar att tro pĂ„ dĂ„ vĂ€rlden Ă€r full av mĂ€nniskor som kan inspirera. För mig Ă€r en utav dem den franske författaren Jacques Lusseyran. Han har bland annat skrivit boken ”and there was light”, vilket Ă€r en otroligt vacker autobiografi. Den handlar om hur han som Ă„ttaĂ„ring blev blind och hur han tacklade det igenom sin uppvĂ€xt, under andra vĂ€rldskriget och den franska motstĂ„ndsrörelsen som han kom att ha vĂ€ldigt stor inflytelse över. Den Ă€r minst sagt spĂ€nnande att lĂ€sa och jag Ă€lskar sĂ€ttet han skriver pĂ„! Jag rekommenderar den starkt till den som önskar att sĂ€tta saker i perspektiv och lĂ€ra sig massor om hur andra vĂ€rldskriget pĂ„verkade Frankrike. Författaren Ă€r dessvĂ€rre död nu.