Far – dotter relationen

Den måste funnits där nångång för hur annars kan jag NÄSTAN veta hur det smakar? Jag måste varit väldigt liten men fan vad jag saknar det! Jag saknar min pappa nåt så jävligt och har behövt honom många gånger. Skulle behöva honom just nu till exempel men han finns inte längre. Han lever i högsta grad men checkade ut för längesen. Hade gärna velat veta vad som orsakade det men det får jag nog aldrig göra.

Jag minns honom som min största trygghet men det fick ett skarpt och ruttet avslut när jag bara var sex år gammal. Minns hur hela min värld rasade samman under en och samma kväll och hur allting var mitt fel. Mina föräldrar skulle skiljas på grund av detta och hela familjen blev, i soffan informerad om vad som skulle ske den närmsta framtiden.

Men det skedde aldrig. Planerna ändrades tydligen och jag fick aldrig någon minsta förklaring till varför. Inte heller var det någon som försökte förklara vad fan det var som hände den kvällen och hur i helvete det kunde gå som det gick. Istället tystades hela händelsen ner och fick absolut icke tas upp igen.

Vad man inte tänkte på, som jag nu har insett i efterhand var hur förödande konsekvenserna blev för mig som inte förstod ett jävla skit förutom det att – JAG höll på att förstöra allt för hela min familj. För det var det jag trodde att jag hade gjort och det var det samvetet jag gick och bar på och det var det som jag konstant försökte gottgöra, med allt möjligt som jag kunde komma på.

Ända tills jag ca sju år senare gav upp och slutade försöka. Det hade ändå inte gett några resultat och dem där vassa kommentarerna med dem där iskalla blickarna från henne hade snarare tredubblats än förminskats, så det gav ingen mening att fortsätta försöka.

Istället började jag skolka, röka, festa, dricka. Det egot jag byggde upp! Jag kände mig snygg som få, coolast i stan och blev hårdare än sten. Fyfan!

Hela tiden saknade jag min pappa. Hela tiden var jag rädd för min mamma. Hela tiden förde de krig mot varandra. Jag tror aldrig de kommit över den kvällen. Jag vet att jag inte gjort det.

Jag vet också att vi ALDRIG mer har snackat om det.

”Du ser ut att må bra”

Sa han..

Lite visste han att jag fokuserade 100 % på att INTE bryta ihop. Att jag ständigt höll koll på mina händer och hade därav extremt svårt att koncentrera mig på vad han sa, eller på vad jag själv sa för den delen. Mina händer fick inte röra magen. No matter what så fick han inte se just det!

Jag hade tänkt säga massa annat men jag kunde inte forma orden. Bara tanken på dem fick rösten att börja darra och kroppen att börja skaka. Det fick han heller inte se. Oavsett vad!

Så fort jag låste dörren om honom bröt helvete ihop. Tiden kan helt enkelt inte läka alla sår och just nu känns det som att jag är tillbaka där igen..
Att jag har så lite kontroll över mig själv är skrämmande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?! För jag kan inte få något ogjort och klockan ser ut att vägra gå tillbaka..

Varför mitt samvete inte kan hantera det här förstår jag bara inte? Vem fan tror jag att jag är????

Blandade känslor.

Någon som provat att koppla bort sig själv från sina egna tankar nångång? Jag pratar inte om att leva i nuet och sånt bullshit utan mer om att lyssna på sina egna tankar. Att observera dem som att de tillhör någon annan.

Att höra mig själv resonera är bland det roligaste jag vet.
Jag som alltid påstått mig vara den mest normalt funtade människan på jorden kan lugnt konstatera att så icke är fallet!

Det är helt otroligt hur destruktiv och dyster jag kan tillåta mig själv att vara innan jag ser åt att lägga manken till, för många gånger finns det faktiskt inga anledningar att vara på just det humöret och låta opålitliga och irrationella tankebanor styra mig.

Jag tänker för mycket med känslor och det behöver jag lära mig att låta bli. Känslor är nämligen inget att lita på, i vart fall inte om man ska tro den senaste tidens trender inom psykologifältet.

I boken, The art of the good life beskriver författaren, Rolf Dobbeli det som ”the introspection illusion” Han tror att känslor är falska,

” Examine the evidence, not your subsequent interpretation of it… Don’t make your emotions your compass…consists of a dozen magnetic needles, all pointing in different directions and swiveling incessantly around and around. Would you set sail across an ocean with a compass like that? Exactly. So don’t use it to navigate your life.”

Tycker det låter förnuftigt!

Läs boken, den är otroligt bra och skrämmande logisk.

Den röda fläcken.

Häromdagen hände något som fick mig att gå tillbaka till ett par episoder i mitt tidigare liv. Jag är ute på några ärenden när jag får syn på en stor fläck på asfalten. Plötsligt försvinner allt och jag var tillbaka till den sista gången jag stod så, över en stor, röd fläck.

Jag skulle till jobbet och hade för tillfället ingen bil så jag fick gå. Halvvägs dit stannar jag intill en gigantisk fläck som tydde på stora förluster av blod. Jag visste vad som hade hänt för nyheten hade redan spridit sig. En kille i stan, som jag tidigare hade hängt en del med och varit hemskt förälskad i hade stuckit ihjäl en student som kl 04 på morgonen varit ute med tidningar i sitt extrajobb. Minns inte hur många gånger han hade blivit stucken? 30, 40, 50 gånger?!

Han blev 22 år gammal.

När jag stod där, den där gången för många år sedan slog det mig för första gången hur pass dålig, jäkla omdömesförmåga jag faktiskt har. För det var inte längesen som jag själv hade orsakad samma typ av fläck, med mitt eget blod. Jag tänkte på det då. Hur brutal en kille jag tidigare varit så förälskad i visat sig vara och hur brutal min förra kille också hade varit, den där gången när jag skulle göra slut med honom. Det kunde han inte tåla så han försökte göra slut på mig istället. Och hade det inte varit för den där lastbilschauffören som stannade sitt fordon mitt i vägen och lyckades slita honom ifrån mig, så hade han kanske lyckats?

Den fläcken försvann inte på flera veckor och jag minns att jag önskade regn varenda dag. Alla som visste påminde mig. De skickade nämligen sms dagligen med info om hur platsen såg ut och med frågor om hur jag hade det.
Jag bytte telefonnummer och sa upp kontakten med samtliga som hade sett, även de som försökte stoppa honom men som inte klarade det. Den värsta smällen fick mitt ego. Den klarade fasiken inte skammen!!

”One glance is all you need”

Ibland måste man se det från den ironiska sidan. Det är det som gör livet finurligt på nåt sätt. Tragedier kan också ses med glimten i ögat tycker jag.

Så som när jag tidigare idag blev stoppad av en engelsktalande kvinna som undrade hur hon snabbast kunde ta sig till en specifik adress. Jag är ju knappast härifrån så jag var ju helt fel person att fråga men jag kunde faktiskt till slut hjälpa henne trots allt.

Anyhow, hon sa att hon för första gången skulle på ett besök till ”spermabanken” för att försöka bli gravid och att hon vart lite stressad och nervös. Yes! Självklart skulle hon fråga just mig.
Jag önskade henne lycka till och sa att jag skulle hålla tummarna men ville egentligen säga något helt annat. Förutom det att barn är en jävla dålig idé förstås.

Det jag ville säga var – ” Miss, if you wanna save yourself some time and money I know this guy.. he should be able to get you pregnant in no time. All you need from him is one glance and it should all be set and done. You don’t even have to take your clothes off before it’s all over! Here, I’ll give you his address but don’t tell him I sent you.”

Jag har självklart inte hans adress och jag sa ju naturligtvis inte detta, men jag ville. Det ville jag faktiskt.

Osexig självömkan.

När jag tycker synd om mig själv gör jag det riktigt bra.
Jag går grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det är mer synd om mig än någon annan på denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jävla gång kunde få något lättvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att få lite lugn och ro. För en gång skull. Bara en enda jävla gång är allt jag kräver.

Punkt slut.