Det där ansiktet.

Djupa sår som är öppna och fortfarande forsar blod har typiska karaktär. De förvränger ansikten och låter sig inte döljas. Idag mötte jag ett sånt ansikte igen.
Ett ansikte vars stora sorg och förtvivlan syntes från flera hundra meters håll. En sorg så mörk att inget på denna jord kunde dölja den.
En sorg orsakad endast av sår så djupa att det dränerat allt i sin väg. Jag ser den allt oftare nu. Den är lätt att känna igen för den har egentligen bara ett ansikte, oavsett vem den sitter på. När jag möter det ansiktet blir jag tafatt. Jag får svårt att andas och varenda cell i min kropp ryser av obehag. Jag känner den enorma smärtan för jag tvingas att dela den. Jag har inget val, inte nu längre. Förut fanns den inte för jag såg den inte. Nu finns den i högsta grad och jag tycks se den överallt, sorgen med ansiktet. Den är mörk och den har likt cancer, mer eller mindre, bestämt sig för att stanna. Visst kan den försvinna ett tag men vi vet ju alla att den kommit för att bli.

Not in my cards!

Det tog mig ungefär sex månader att hämta mig från min första tinder-upplevelse. Nu visste jag bättre. 1 bild betyder ful person, han är kort om han inte skriver hur lång han är och skriver han för mycket är han bara trälig. Måste visa tänderna på minst en bild och nakna överkroppar samt gymbilder går fett bort. (Jag swipar höger ca en gång i veckan om jag har tur) Den här gången trodde jag att jag seriöst nappat på något gott. Haha. Det kan jag tala om för er att det hade jag i vart fall icke gjort!
Efteråt ca tre veckors skrivande fram och tillbaka bestämde vi oss för att träffas.
Jeeezus christ!!!
Jag förstod överhuvudtaget ingenting och blev bara mer och mer förvirrad. Vem fan är han tänkte jag tusen ggr.
Så småningom berättade han det. Han hade ADHD men var noggrant medicinerad sa han. Jag undrade om det inte var så att det, egentligen var ADHD’n som hade honom? Killen kunde ju för fan inte sitta still eller sluta prata. Han blev helt andfådd, svett och röd i ansiktet av att följa sitt eget tempo. Tyckte nog allt att jag hade förtjänat den informationen innan vi träffades men vad vet jag?
Nu hade jag faktiskt börjat bli riktigt frustrerad och behövde lite fysisk närhet då jag hade gått tom i över tre år. Därav belönade gudarna mig med nästa kille. Han var en fattig alkoholist med en allvarlig bipolär diagnos som var helt säker på att han när som helst skulle vinna nobelpriset i.. vad fan vet jag..

Matematik.

Jag hade inte beställt det. Jag visste ju inte att sånt fanns på menyn. Vad jag önskar att jag aldrig fått smaka. Ingenting kan nånsin bli detsamma igen! Alla andra bleknar fort i jämförelse med honom. Har aldrig upplevt något liknande!
Det fanns ingen tid, inget rum – jag bara svävade. Min kropp fick eget liv och jag lät mig varsamt styras. Precis vad jag behövde. Sex veckor senare kommer fakturan. Den slukade mitt konto totalt. Historien om hur ett plus blev till många minus..

”I thought my demons were almost defeated but you took their side and you pulled them to freedom..”

När ska det här helvetet ta slut? När får jag tillbaks kontrollen över mig själv igen? Ständigt påminns jag om det som hänt. En doft från ingenstans och jag stelnar till, fryser till is och börjar skaka i hela kroppen. En minsta flashback och hela dagen är förstörd. Det är så tröttsamt! Samma sak hela tiden, om och om igen. Jag försöker distrahera, göra annat men resultatet är vekt. Sociala sammanhang skrämmer mig så det kan jag inte ty till. Sist jag försökte gick det inte så väldigt bra. Jag blev övertalad av en vän att följa med på en mindre tillställning med tilltugg och lite folk. Under middagen uppstod en häftig diskussion mellan två utav gästerna som den ena påstod vara bättre än den andre på att laga mat. Diskussionen gick lite över styr och rösterna höjdes något utöver det vanliga. Jag kämpade så in i helvete med att verka oberörd då diskussionen inte hade något med mig att göra men det gick inte. Med en smidig finnes gick jag ut på balkongen då badrummet var upptaget och bröt ihop. Fullständigt. Började gråta som ett barn och skakade som ett asplöv. Fick panik över hur jag skulle komma därifrån och försökte ringa taxi men rösten bar inte. Min reaktion var ologisk, det vet jag men i den stunden kändes den så hotfull och verklig. Jag blev rädd på riktigt och förstod själv inte varför? Min vän som jag hade kommit dit med kom ut och undrade vart jag tog vägen. ”Taxi” var allt jag fick fram och tio minuter senare blev jag eskorterad dit av två män som bägge var så chockade att de inte visste vad de skulle ta sig till.

Ingen aptit.

Det här med maten. Det är jobbigt. Jag tvingar verkligen i mig det lilla jag får till. Orkar inte tugga. Orkar inte laga. Inget smakar. Det tar stopp medans jag tuggar och jag känner hur det bara växer och växer tills jag till slut spottar ut det kladdiga innehållet. Usch! Det enda jag i princip får i mig är kaffe och vatten. Känner jag mig yr och svimmel tar jag en kopp te med honung för sockrets skull. Jag handlar ingredienser i butiken för att sedan kasta det i soporna när färgen blivit grön. Nästan alla mina kläder är för stora och jag gillar verkligen inte det jag ser i spegeln. Har gått ner ca tre kg den sista månaden.
När jag blev inlagd på psyk för ganska precis ett år sedan visade vågen 48. Idag visar den knappt 52..