Ingen aptit.

Det här med maten. Det är jobbigt. Jag tvingar verkligen i mig det lilla jag får till. Orkar inte tugga. Orkar inte laga. Inget smakar. Det tar stopp medans jag tuggar och jag känner hur det bara växer och växer tills jag till slut spottar ut det kladdiga innehållet. Usch! Det enda jag i princip får i mig är kaffe och vatten. Känner jag mig yr och svimmel tar jag en kopp te med honung för sockrets skull. Jag handlar ingredienser i butiken för att sedan kasta det i soporna när färgen blivit grön. Nästan alla mina kläder är för stora och jag gillar verkligen inte det jag ser i spegeln. Har gått ner ca tre kg den sista månaden.
När jag blev inlagd på psyk för ganska precis ett år sedan visade vågen 48. Idag visar den knappt 52..

Josåattöööö


Har nu varit singel i snart åtta år och kan knappt minnas något annat längre. Det där med att det finns många fiskar i havet är bara en stor, jävla lögn och även om så är fallet så verkar ju samtliga ”fiskar” ha drabbats utav en allvarlig förgiftning tack vare den allt mer sura miljö de tvingas leva i. Jag kan nämligen inte få tag på något annat än värdelöst skräp som någon annan stackare förmodligen just tappat med flit. Min första tinderdejt, 2015 skulle nog blivit till en riktigt go komedifilm om den så skapats. Det visade sig nämligen att han just kommit ut ifrån ett längre fängelsestraff och hade blivit arresterad ombord på ett plan utav Säpo som sedan lämnat över honom till Norge. Han hade varit internationellt efterlyst ett tag och var då den ende utav tre kompanjoner fortsatt på fri fot. I Brasilien väntade ett låååångt fängelsestraff men eftersom Norge inte lämnade ut honom behövde han inte tänka så mycket över det. Han behövde liksom bara inte åka dit igen. Allt eftersom kom fler detaljer fram och det visade sig att han suttit inne med bland annat Anders Breivik och hade varit inblandad i många fler narkotikahärvor samt tjänat mer än multum under cirka tio års tid. Just nu bodde han dock hos en kompis och det var så jag råkade träffa honom oplanerat. Jag var nämligen på ”fest” i lägenheten över honom när jag hörde någon ropa mitt namn nedifrån. Han hade känt igen min röst och förstått att det var jag. Varför? Därför att jag i nästan två veckor snackat med honom i telefon. När han kom upp fick jag världens chock! Han var kort. Kort! När han gick såg det ut som att han drog ihop skinkorna för att han råkade vara akut bajsnödig och på något vis haltade sig fram med en jargong som var det mest osexiga jag någonsin sett. Och inte nog med det så hade han även världens största glögg mitt i käften. Färgen på det som såg ut att vara några slags tänder var, gul. Fy fan! Min kompis som ägde lägenheten frågade om jag hade ramlat någonstans och slagit i huvudet. Jag skulle filmat henne när hon rågrillade honom framför alla. Det började med att hon välkomnade idioten till sitt hem och ställde ett par frågor om vem han var. Han var dummare än en åsna. Det var vad han var. Shit vad jag skämdes. Några minuter in i konversationen ger jag henne klartecken på att köra all in. Hon ifrågasatte hans retarderade existens och sågade honom fullständigt och itu. Jag höll mig utanför diskussionen och började tugga på något ätbart och njöt det jag bevittnade som om det vore den bästa film. Han blev slaktad. Hon var rå. När hon var färdig med honom blev han helt besatt och resten av kvällen gjorde han allt vad han kunde för att få henne i säng. Den såg vi liksom inte komma och vi skrattar hysteriskt åt det än idag..

Imorgon smäller det.

Det här är vad jag skulle vilja höra imorgon. Att jag ska prova att shoppa bort mina känslor. Fast det har jag gjort förut. När jag tänker efter så är det nog precis det jag alltid gjort. Jag är en materialist ut i fingerspetsarna . En pedantisk sådan. En jobbig jävel. Vet inte hur många gånger jag ordnat i garderoben dem sista dagarna? Allt snyggt och prydligt med alla galgar åt rätt håll. Färgkombinationer, storlekar, kort, långt, etc etc. Jag hämtade alla mina kläder efter att jag kom hem från NYC och tvättade samtliga minst två gånger för att få bort doften av mitt förra hem. När jag packade upp plagg för plagg slog doften mig som ett hån. Jag hade aldrig känt den förut. När jag bodde där. Doften. Nu kände jag den så starkt att jag flera gånger fick hulka mig av illamående. Doften av mitt hus. Till och med ytterkläderna tvättade jag för att aldrig mer påminnas. Så går jag runt i mitt nya hem som är ca 250kvm mindre än mitt förra och donar och ordnar med alla mina kläder och de få saker jag fick med mig. Städar, dammar, torkar, pyntar och organiserar. Precis som jag älskar att göra. Och nu får jag det till utan problem. Jag har all tid i världen att hålla det fläckfritt så att jag kan andas. Och när jag tänker på alla resterande saker som finns kvar att hämta drabbas jag av en djup ångest som gör ont i hela kroppen. Den hanterar jag faktiskt någorlunda tack vare all ordning och reda i mitt nya hem. #ångestsomfan

Hon ville inte dö..

Den långa tjejen från mina två och enda veckor på psyk förra sommaren. Hon svarade att hon inte ville dö och när jag frågade varför hon isåfall gjorde så där, sa hon, ”jag vet inget annat” och det kunde jag ju inte riktigt argumentera så mycket med. Hon hade visst sysslat med självmordsförsök i flera år. Jag upplyste henne om så mycket annat man kunde fördriva tiden med men jag vet inte vad det gjorde för skillnad? ”Du behöver ju inte skära dig, banka huvudet i väggen och försöka hoppa framför tåget varje dag. Har du provat att läsa böcker?” ”Hur gammal är du” frågade jag. ”19” svarade hon. Jag gav upp. Tre dagar senare upprepade historien sig. Jag låg i gungan med musik i öronen och hade precis tänt en jay när jag från ingenstans blir omringad av varenda jäkla polis som fanns i den staden. Två brandbilar dök upp från tomma intet och polishundarna skällde överallt. Jag släckte inte det jag hade i handen den här gången, istället låg jag kvar där fullt medveten om att jag knappt betydde något i den här situationen. När jag vaknade till hade jag nog slumrat i två timmar. På väg upp till avdelningen igen blir jag stoppad av en, vad som ser ut att vara, väldigt orolig man. ”Jobbar du här?” – ”Ööh, nja, vad tänkte du på?” Och så rabblade han upp en historia om hur han räddat den här tjejen från att bli slaktat från tåget i sista sekund och hur han minns att hon var helt blodig (hon hade skurit sig samma dag) och hur hon grät.. osv osv. Han hade inte kunnat släppa det här och ville gärna veta varför en så ung tjej mådde så dåligt. Man såg tydligt hur chockad och berörd han var. Just i samma stund ser jag hennes mamma gå förbi. ”Jag kan inte säga något om den här tjejen men jag tyckte det var fint att du stannade bilen och klättrade upp för staketet för att hjälpa henne. Hennes mamma går där och jag kan säkert tänka mig att hon vill växla några ord med dig”. ”Tack” sa han och jag gick fort iväg. Puha! Det var nära ögat. Jag ville verkligen inte berätta att jag inte alls jobbade där utan faktiskt låg där som patient. Dagen efter när jag går ut från mitt rum för att fylla på lite kaffe ser jag honom sitta där tillsammans med den långa tjejens föräldrar och småprata. Han lyste upp när han såg mig. ”Du jobbar idag också?” skrek han från vad som kändes vara andra sidan rummet.PANIK! ”Jag jobbar inte här” sa jag barskt när jag var tillräckligt nära och vände fort på klacken, utan kaffe. När jag någon timme senare lämnar avdelningen för lite privattid i gungan igen ser jag honom sitta på en bänk precis framför entrén med ett stort, finurligt leende på läpparna. Den här gången väntade han på mig. När jag några dagar senare checkar ut från avdelningen vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen så jag checkar in på ett hotell i några nätter. Mattias som den här mannen hette var tillbaka i stan för jobb och undrade om vi kunde ses. Jag bjöd över honom på frukost till hotellet och gav honom den enkla versionen ”gick-in-i-väggen” Sen höll vi kontakten i något halvår innan jag lät det rinna ut ur sanden.

Tredje gången..

..och jag var tvungen att gå på begravningen. Det passade fint att sitta längst fram så ingen såg hur hysteriskt ledsen jag faktiskt var. Den här gången var mycket mitt fel. Jag hatade begravningen. Avskydde den! Jag hatade att se henne så ledsen och uppgiven. Önskade att jag kunde ta hennes smärta. Men hon hade aldrig gjort mig mer stolt. För att jag visste att han var stolt. Det var på något sätt det sista man kunde ge honom. Han hade ett gott hjärta, – rent och fint. Ville ingen ont. Bara vara för sig själv. Var alltid så stolt utav mig och förstod inte varför jag inte hade bättre självförtroende än så. Beundrade alltid min styrka och det jag uppnått. ”Fattar du att du bara är 29 och precis köpt din tredje nya bil?!” ”Och nu har du köpt ett stort jävla slott och ska öppna din egen firma, och sen är du ensamstående på det.” Aaaiiiight sa han så coolt han bara kunde och demonstrerade högt i en high-five. ”Du är så jävla tuff”
Han överdrev alltid. Ville göra det bättre än vad det var. Avgudade mig. Avgudade min son. Varje gång han kom hem efter en resa utomlands hade han presenter till honom, oss. Ringde mig och pratade i timmar för att höra om det senaste nytt. Den sista tiden hade jag inte tid. Jag minns att han ringde och lät pratglad men jag skulle snart öppna och låg så mycket efter och var extremt pressad. Istället satte jag på högtalaren och gav telefonen till min son. Så som han ville. Han bad att få prata med honom. Jag hörde honom skoja med A och försökte få honom att repetera ”jag är inte dum, jag är bara sveeeensk”. A repeterade vad han sa på både norska och svenska och jag log för mig själv. Efter ca 50 minuter blev jag allt för stressad och blev tvungen att avrunda. ”Jag skickar bilder imorgon så får du se hur det blev och glöm inte att komma och hälsa på”. Klick.
Några timmar senare får jag nytt sms. ”Det var hyggligt og höre stemmen din..” Jag svarade inte. Tre dagar senare undrar jag varför han inte reagerar på bilderna jag hade skickat och i samma ögonblick får jag reda på att han blivit funnen utav städerskan på ett hotellrum i den staden han själv bodde… #ångestsomfan

Babysteps.

Jag försöker hitta orden som kan göra storyn men det är svårt. Håller fortfarande på att identifiera känslor och reaktioner som uppstod i samband med tumultet. Bilden är fortsatt oklar och utan samtliga perspektiv. Logiken finns inte där. Varför? Hur? Vilka? Nej, jag är inte ett dugg närmare till att förstå. Men det börjar sjunka in. Som den duktiga koordinator jag är har jag börjat sortera bland minnet. Jag lägger var sak för sig. Tid, plats, tema, fakta, fragment, han, hon, hen..
Det skall dock nämnas att det går i snigelfart där jag endast tar en sak i taget. Jag har lärt mig att känna efter. Just nu är hela jag så skör att om jag inte ser till att mitt medvetna sakta och varsamt följer mitt omedvetna riskerar jag att hamna i ytterligare en kollaps. Och det mina vänner och ovänner, har jag definit inte råd med.
Därför är jag rädd för eventuell, framtida press i och med den här grejen jag och min doktor startat med psykiatrin. Jag vet hur det är. De kommer inte ha tid att vänta på att jag ska bli redo. De har inte möjlighet att ta hänsyn till när det passar mig. De har många som står i kö.. and so on and so fourth…
Jag vet hur det är… #ångestsomfan #posttraumatiskstress