Osexig självömkan.

När jag tycker synd om mig själv gör jag det riktigt bra.
Jag går grundligt igenom mina dilemman och konstaterar att det är mer synd om mig än någon annan på denna jord.

Precis!

Jag inser hur lite livet gett mig gratis och önskar att jag bara en endaste jävla gång kunde få något lättvint. Att jag liksom inte ska behöva offra min högra arm för att få lite lugn och ro. För en gång skull. Bara en enda jävla gång är allt jag kräver.

Punkt slut.

Ur funktion.

Har fått tillfällig kortslutning och befinner mig i reparationsläge. Behöver lära mig det här, ganska omedelbart om jag nånsin ska kunna tillfriskna igen. Jag överbelastar mig själv och glömmer bort att jag inte alls fungerar som vanligt. Nu har jag en lång lista på människor som väntar på min respons, IGEN och det ger mig sån jävla ångest så jag gömmer huvudet under täcket och låtsas att jag inte existerar för ett tag.

Loggar inte in på messenger, WhatsApp, Instagram eller Viber i skräck om eventuella läskvittenser och ifall jag skulle råka visas ”online”. Svarar inte på mail eller sms och mobilen är konstant på ljudlös.

Det är det här som är det värsta! När jag väl får tummen ur och ringer upp en vän som har försökt nå mig i veckor eller månader så leder det till ännu mer kontakt. Människan vill prata igen. Helst nästa dag. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Samma sak är det att träffas.

Jag orkar INTE!

Och det är inget direkt val jag har.
Det blir för mycket med flera olika människor, – deras livssituationer, bekymmer och problem, känslor och tankar and so on..

Rå. Är det så man kan beskriva det?

Jag känner mig naken på sätt och vis. Utan utrustning. Mitt system kan inte längre sortera, utvärdera och memorera. Jag tar in allt som om jag vore ett barn. Håller inte längre den sunda distansen och det gör att jag havererar. Nu har jag gjort det, igen.

Kryssade av min ”to do list” i häpnande fart som om jag vore infantil och glömde bort att jag inte längre är kapabel till sådan effektivitet. Sen kom smällen och jag är mitt inne i en hektisk arbetsvecka. Hålla ihop nu! Falla isär sen.. 😳

”Varit sexiga tillsammans”

”Mamma, du är sexig” säger min åttaåring helt plötsligt från ingenstans. – ”Åh, man tackar. Tycker du det? Det vet jag ju i och för sig redan men tack, älskling”

”Usch vad du är äcklig, mamma. Jag vet allt att du och pappa varit sexiga tillsammans, iallafall en gång för annars hade inte jag funnits. Du har inte alls bakat mig för man kan faktiskt inte baka barn”

Haha, jag trodde jag skulle dö. Vek mig dubbelt av skratt medan min son stod där som ett frågetecken och inte alls fann det lika roligt. Vart har du hört det frågar jag till slut, plötsligt medveten om att vi faktiskt aldrig haft den här diskussionen. ”Teo berättade att för att få barn måste en mamma och pappa vara nakna och sexiga tillsamman så jag vet att du och pappa har gjort det.”

Det jag ville säga var att – Gud, påminn mig inte om den där biten, för helvete vad dålig din far var i sängen men istället sa jag, ”Jo, det stämmer, älskling. Vi har har varit nakna tillsammans men att vara sexig är något annat förstår du.”


”Usch, jag vill inte prata om det. Vad äckliga ni är, du och pappa. Vilken tur att ni inte gör sånt längre.”

Ja. Vad ska man säga? 😅

Så här tycker min son att jag ser ut 😳

”Orimligt”

Säger min psykiatriker. Hon syftar då på när jag glömmer att tänka på alla hemska saker jag gjort och straffa mig själv för det. Eller på det faktum att jag den sista tiden glömt bort att tänka på min son och att jag är mamma.

Ibland kommer jag på mig själv att inte ha tänkt på honom i närmare en timme. Shit!
Jag brukar påminna mig själv om vissa specifika saker som hänt under mitt liv, så att jag kan älta mer dåligt samvete över det. Tycker väl egentligen inte att jag riktigt förtjänar att leva utan den dagliga piskan.

Jag föraktar mig själv för allt jag utsatt min son för och hur jag inte prioriterat honom när han behövt mig som mest. Som de gånger jag låg apatisk i sängen och lät honom leka med dator och iPad i timmar istället för att själv aktivera honom på något mer kreativt och sunt sätt.


Jag föraktar mig själv för de val jag gjort som lett till förödande konsekvenser, som till exempel ”den danska döden” som ett kapitel i mitt liv handlar om.

Jag gjorde något hemskt, jag vet! Jag lät mina impulser styra mig för ett ögonblick, (två gånger) och för det ska jag betala, resten av mitt liv.
Det ska jag själv se till!

Ofta kommer jag på mig själv att hålla handen för magen när jag tänker på honom. Som att det på något sätt skulle skydda innehållet ifrån honom. Det om något är orimligt. För innehållet är sedan länge borta och det var faktiskt inte han som var hotet. Det var hela tiden… jag.

Ledig vecka.

Haft ledigt från jobbet den här veckan men fyllt den med massa annat. För mycket! Förutom tre läkarbesök har jag också träffat en del vänner. Jag märker att jag inte riktigt klarar av att hantera för mycket stimuli. En person i taget är just nu allra bäst. Fler än så gör att jag behöver ta in fler känslor, ytterligare information, andra perspektiv, etc och det kan inte riktigt min hjärna hantera. I fredags var vi tre stycken totalt och det gick inte långa stunden innan man reagerade på att jag ställde samma frågor om och om igen. Jag vet att jag gör det för jag kommer på mig själv ungefär samtidigt som jag återigen får svaret, – ”Spanien, just det.. det var dit du skulle? Nu på måndag alltså? Precis! Jo, nu minns jag ju att du sa det förut, sorry”

Jag glömmer inte med flit men det blir bara för mycket information på för kort tid. Folk kan irritera sig på att jag verkar mindre intresserad i deras liv än vanligt men jag kan inte hjälpa det. Först och främst så stämmer det föregående påståendet. Jag har faktiskt såpass nog med mitt eget just nu att det inte finns utrymme för andras trivialiteter och det bekommer mig inte särkilt mycket om jag signalerar just det. Jag har alltid valt andra före mig själv men det gör jag inte längre. Den läxan har jag redan lärt. Sen så tycker jag i allmänhet att folk pratar allt för mycket! Ingen som vågar låta några tysta sekunder passera och allt som hänt i ens liv måste delas. Det är inte intressant! Jag blir stressad av konstanta ljud och hypade människor. Sharing är verkligen NOT caring i många fall och människor skulle lära sig att knipa lite mer tycker jag.

Hur som helst så är jag ganska urladdad just nu och det passar lite dåligt med den jobbveckan som följer men det är inget att göra åt. Samtliga läkare och psykologer jag träffat den sista tiden har ifrågasatt min arbetsförmåga och tar fort upp sjukskrivning men det vill jag inte. Jag har varit nog ledig det sista året och behöver vara i arbete nu. För mycket tid med mig själv är inte bra för mig själv! Sedan har jag också skaffat ett jobb som knappt kräver några professionella skills och jag har inte heller många arbetskollegor. Det passar mig utmärkt just nu och jag vill gärna behålla det ett tag till.

Operahuset i Cph

Vi får ses en dag..

..absolut! Inte.

Jag vet ju att jag bara säger så för att fortsätta flyta samtalet. Får faktiskt dåligt samvete över det många gånger men just nu kan jag inget göra. Häromdagen kom jag att börja snacka mat med en manlig kollega. Han berättade att hans fru älskade thaimat och att hon var fantastiskt duktig på att laga det. Jag nämnde att jag också tyckte om det thailändska köket och plötsligt blev jag bjuden på middag hemma hos dem en dag nästa vecka. Fan!! Sånt här ger mig ångest för nu spenderar jag många vakna minuter på att försöka slingra mig ur det här. Hur ska jag göra? Vad ska jag säga? Kan ju inte längre skylla på min son vilket är förbaskat tråkigt! Om jag säger att jag är sjuk kommer jag garanterat att bli det. Så blir det alltid när jag använder den ursäkten. Karman tar mig omedelbart. Fan!