” I’ll climb the hills you face. I’ll do this in your place. I do anything to go through it instead of you ”

Jag tog mitt jobb som mamma på allt för stort allvar. Det har jag insett nu – allt för sent, tyvärr. Herregud, vilken grej jag gjorde utav det. Skulle visa hela världen att jag var vuxen och vaccinerad och ta ansvar för mina egna beslut. Jag hade nog läst det mesta om det innan jag hann komma till vecka 12. Viktigt att vara ajour serru! Gick till privat (dyr) barnmorska under hela graviditeten och köpte allt för egna pengar. Det skulle naturligtvis vara av det dyraste slaget. Viktigt att visa att man faktiskt har råd att ta sina konsekvenser! Min son skulle minsann INTE kläs i second hand och jag checkade alltid, noggrant ”testfakta” innan jag köpte något. Självklart tillagade jag all hans föda från scratch med organiska produkter i stekpannor och kastruller fria från teflon etc etc. Det spelade ingen roll om en endaste kycklingklubba kostade 150 spänn, att jag själv inte ätit kött på femton år eller att han faktiskt i slutändan ändå inte skulle äta skiten. Jag tog mig tid till att laga långkok med finputsad högrev (en process som gjorde att jag kräktes varje gång), som naturligtvis inhandlats från någon lokal bonde med ekologisk uppfödning och biodynamiskt jordbruk. Hade alltid organiskt rödvin hemma till just den här rätten. Jag satt uppe hela nätter för den här jävla grytan, som han trots allt älskade. Jag vågar knappt tänka tillbaka på hur det var med fisk och havsmat. Säg mig, vilken helvetes jävla lax kan jag ge mitt barn, utan att stjäla tjugo år av hans framtid? Hur många fiskhandlare ska jag behöva argumentera med och hur långt ska jag behöva köra för att få köpt den där helvetes saken? Vet inte hur många böcker jag plöjde igenom den sista tiden, höggravid och fängslad i sängen. Fick absolut inte missa nåt! Sökte privatskola så fort han kom ut ur magen och åt fläckfritt under hela graviditeten. Det var så många detaljer och så mycket att lägga på minnet. Inget fick gå fel och jag skulle hela tiden ligga steget före. Det var ju trots allt ett liv det handlade om. Ett liv jag själv hade valt att sätta till världen. Ett oskyldigt, litet, pyttelitet liv. Det fanns ingen som helst tvekan om att jag skulle göra allt jag bara kunde för den här lille grabben! Förlossningen gick rätt åt skogen men det hade jag inte tid att tänka över, när det hela var klart. Sjukhuset gav mig en offentlig ursäkt och min privata och väldigt dyra barnmorska ringde upp mig några dagar senare i hopp om att jag skulle förlåta henne för sina idiotiska misstag som bidrog till att göra förlossningen till en mardröm jag sent kommer att glömma. (En annan story) När vi kom hem från BB kunde jag inte tänka på NÅGOT annat än alla bebisar och barn där ute som på grund av diverse anledningar inte fick kärlek och omsorg. Jag blev helt besatt! Varje sak jag gjorde för min son fick mig att tänka på alla de där ute som inte fick det han fick, alltså – bröstmjölk, närhet, värme, kärlek, kramar, pussar, – nynnad, nattad, vyssjad, tröstad.. and so on. Det åt på något vis upp mig inifrån. Den plötsliga insikten om att det fanns så många barn där ute som saknade detta. Hur kunde människor göra så där? Hur kunde föräldrar göra så där? Hur kunde mammor göra så där? Hur kunde vi göra så där? Hur kunde JAG göra så där? Till slut tog jag ett slags kollektivt ansvar för samtliga föräldrar som valt eller blivit tvungna att överge sina små liv. Det var plötslig mitt fel att deras barn inte fick sina basala behov och rättigheter tillgodosedda. Idag har jag förstått att just denna detaljen har med min egen uppväxt att göra och det faktum att jag själv har saknat det mesta utav ovanstående. Det har faktiskt allt att göra med min mamma.. (En annan story)